sirresirre

Jag gick på media på hagaskolan och mycket har hänt sen dess, lokalerna är renoverade, utrustningen är ju mer up to date än den vi fick dra runt med. Låt mig måla upp en bild för er: Filmkamerorna var så stora att vi fick lov att ha med på axeln föratt kunna filma med dem, nån digital kamera var inte att tala om här.

Foto kamerorna var under all kritik, det fanns om jag inte minns helt fel EN digitalkamera på 3 årskurser... en...

fotolabbet var iof mysigt men herregud vad pittoreskt det var, det skulle kännas mer "inredning" om man befann sig i en hydda i sahara.

Lärarna hade gett upp hoppet, inte alla men nästan. Media var känt som den linje du sökte dig till om du var skoltrött och inte orkade plugga speciellt mycket utan bara ville lalla runt och ha kul. Min syo på högstadiet sa t.o.m det rakt ut. Det säger ju en del och visst, det fanns några i min klass som pluggade och gjorde super ifrån sig trots att det inte var en plugglinje och i ärlighetens namn hade jag kunnat få toppbetyg om jag bara hade ansträngt mig lite.

Men vad gjorde jag istället?

Jo jag var olyckligt kär större delen av gymnasiet och skolkade mycket föratt slippa se människan som hade enligt mig krossat mitt hjärta (man var ju ganska dramatisk på den tiden, kanske borde gått estet?) eftersom han gick i min klass. Istället fikade jag en helt del, varje dag föratt vara exakt. Jag släpande med mig Erik, han var ler och jag långhalm.

Vi satt på flamingo då som på den tiden hade öppet alla dagar utom söndagar (men då fanns ju engelska och skrubben om det sög i kaffe/öltarmen) och till ljudet av counting crows som de alltid spelade så satt vi och försökte fundera ut livets mysterium, skvallrade och var varandras psykologer.

När jag väl var i skolan så roade jag och Madde oss med att flytta skåpen som det satt hjul på och spela död i trappor eller åka skatebräde genom korridorer.

Men det är ändå roligt att tänka tillbaka på det och det gör jag alltid på hösten för det var på hösten det var som jobbigast men också mysigast att vara i skolan litegrann på förmiddagen och sen gå ner på stan och sätta sig med vänner, ett stort glas kaffe, litet paket prince och ett brustet hjärta.

Samtidigt som jag känner att det vore trevligt att resa tillbaka till en oktoberdag 2001 så känner jag också hur skönt det är att jag hade fel.

Att det brustna hjärtat bara behövde en liten lätt lagning, jag blev en vettig människa och jag har inte gjort så många stora misstag som jag trodde att jag skulle göra eftersom jag var en sån hopplös människa enligt mig själv.

Men vilket personligt inlägg det här blev då haha

Sara Pedersen= Jojobloggaren.