sirresirre

Det känns som att jag står med ena foten ut för ett stup och den andra på marken, som att det bara är en liten knuff som behövs för att jag ska ramla över kanten.

Jag trodde jag hade en liten utbyggd avsats som jag stod på med ena foten men det har bara varit en fantasi om att kunna förtränga något så mycket att det inte finns längre. Men det gör det. Det kan inte försvinna genom att förträngas.

Jag har ju vetat om det men jag har lyckats så bra med att sätta upp pjäsen som går under namnet: Det man inte tänker på har aldrig hänt. Det kan också liknas vid en skiva som jag spelat over and over hela mitt liv med samma namn. Nu har ridån gått ner, skivan är för repig för att fungera och då kommer tystnaden. Den där som tvingar en att tänka. Inget kan distrahera längre, nu är stunden kommen att ta tag i det och börja bearbeta.

Börja vandra på stigen av öppna infekterade sår med mina saltfyllda skor.

Det måste göras, måste måste måste.

Ok eller inte ok, det jag facineras mest av är inte dessa engångs-händelser på personalfesten med den där snygga kollegan eller brevbärarn som man har flörtat med lite vilket resulterar i en natt av lite skyldigt sex som man ångrar på direkten med hela kroppen. Man nästan kräks av tanken på vad man har gjort och skulle aldrig göra det igen, utan det är dessa planerade och ofta förekommande otroheterna. Alltså som när man har en älskare/älskarinna.

Om man är älskarinnan så följer man kanske med på någon konferans i en annan stad, man kanske blir uppringd mitt i natten och öppnar dörren för en snabbis.

Sen går vedebörande hem till sin flickvän/fru och eller utan barn och bara går på som om inget har hänt?

Hur fungerar det?

Det som skrämmer mig mest är att det verkar vara så lätt att ta till så fort det blir lite struligt i förhållandet ett tag men man vill inte göra slut. Då är man otrogen med någon istället och man skäms inte för det!

Gud vad jag låter som en moralkärring nu men det känns som att man inte kan lita på någon eftersom alla gör det! Jag menar, ärligt, hur många gånger har man inte hört folk i sin omgivning säga dessa ord:Jag trodde aldrig att HAN skulle göra det eller: hur kunde HON, vi som har det så bra?

Har man igentligen någon säkerhet på att det inte kan hända?

Nej och det är det som skrämmer mig.

Det är ju inte konstigt att folk blir cyniska i världen iallafall det säger jag bara.

I flera år jobbade jag på Bolanche och tiden jag inte jobbade spenderade jag mest med Emma eller nåt av mina syskon, slappandes på nåt fik eller hemma i lägenheten. Tänk om man DÅ kunde uppskatta hur skönt det var att bara ta hand om sig själv och endast se till att mätta sin egen mun. Man kunde vara pank en vecka innan lön utan att det gjorde något, man kunde ju äta nudlar och knäckebröd varje dag tills kulorna rullade in på kontot, inga problem. Nu fungerar det iinte riktigt så längre. Det förändrades samma dag som plusset uppenbarade sig på stickan, känslan av ansvar började infinna sig, sakta gick det men den smög sig på och vips 9 månader senare så var föremålet för ens ansvar ute i luften att ta på.

Pengar måste alltid finnas till mat och kläder och oväntade utgifter, saker går sönder, blöjor måste ju finnas annars får man springa efter med trasa då men hur kul är det?

Men innan allt detta så tog man för givet att man skulle få duscha när man ville och sova när och hur länge man hade lust med. Idag är det lyxvaror. Man uppskattar sällan det kan har förens det är borta och så är det ju med allt men jag vill ibland bara skrika rakt ut när jag hör folk säga saker som: Jag har haft så tråååkigt som bara har legat på soffan hela dagen och kollat på film/tv men sen inser jag att det självklart är tråkigt för dem som gör det så ofta. Samma sak hade för mig varit rena himmelriket att få göra en dag och då ska det inte finnas tvätt att grejja med, disk att diska eller en toa att städa så långt ögat når.

Nu låter det som att det bara är drygt att ha barn och så är det ju verkligen inte, det är det bästa jag har gjort i mitt liv, min son.

Han kan få mig att känna sån kärlek och värme att jag kan få tårar i ögonen bara av att tänka på honom, jag saknar honom när han är borta fast jag tycker att det är skönt också naturligtvis men han finns alltid i mina tankar och jag kan komma på mig själv på bussen tex. med att sitta och småle åt något han har gjort.

Han gör mig så stolt när han gör något nytt han har lärt sig och samtidigt som han kan få mig att bli helt tokig av frustration så att tårarna sprutar så kan han samma minut få mig att skratta och glömma på en sekund vad jag var arg över.

När han kommer och ger mig en kram spontant så går en våg igenom mig av värme och kärlek så allt negativt som finns runtom bara suddas ut.

Herregud vad sentimeltalt det blir haha men sanningen är den att alla klyschor stämmer, iallafall 98% av dem.

Man kan inte föreställa sig känslan innan man själv är där.

Sen tycker jag att det är viktigt att man behåller sin egen person också och inte går helt upp i barnet och förtränger att man har haft ett liv innan för det tror jag man blir en bättre förälder om man kommer ihåg.

Min bästa kompis sa till mig när jag hade dåligt samvete föratt jag skulle göra nåt, jag minns inte vad men jag hade dåligt samvete iallafall och hon, denna visa kvinna sa just det, att hon trodde man blev en bättre mamma/pappa om man gjorde saker på egen hand ibland och bara fick vara just personen man är, inte mamma eller pappa just för stunden och jag kunde inte sagt det bättre själv.